Askan är den bästa jorden
Denna vecka har varit förvirrande. Den började med ett glädjerus. Varför? Big-snubben (måste kalla honom något annat, muppen kanske?) öppnade sig. För första gången säger han att han vill träffa mig oftare. Att jag är den enda han har velat fortsätta träffa. Att han tycker om mig. Han vet inte hur han ska hantera det och han vet inte hur han ska bete sig. Han har aldrig låtit någon komma nära förut och han vill försöka med mig. Innan detta visste jag att det aldrig skulle bli något mellan oss, det hade han varit ärlig med. Jag hade distanserat mig ganska bra, så detta kom som en chock och rörde om. Han berättade om en sak som han varit med om som påverkar honom starkt, som gör att han inte velat släppa in någon. Vi kysstes och för första gången på länge (någonsin?) kände jag fjärilar i magen. Jag var lycklig när jag gick därifrån och kände hopp.
När jag sovit på saken i två nätter undrade jag hur denna relation ens skulle vara möjlig? Två känslomässigt störda personer som ska kommunicera och skapa en relation? Jag behöver någon som är trygg. Jag vill ha honom, men jag behöver något annat.
Nu har det gått nästan en vecka och han har inte hört av sig. Drev han bara med mig? Imorgon är det fredag och han kommer säkerligen höra av sig i vanlig ordning på natten. Imorgon stänger jag av ljudet på telefonen när jag ska sova. Jag kan inte svara längre. Han kan inte säga att han vill förändras utan att försöka ens lite.
Nu känner jag mig så arg på honom, lurad, obekräftad, arg på mig själv för att jag behandlar mig själv på det här sättet. Arg för att han tar upp hela min tankeverksamhet.
Så jag lyssnar på denna låt. Om och om igen. Måste släppa taget.
Dags att ge sin in i nätdejtingdjungeln... jippi. Näråå, ska vara positiv. Det kan ju bli fantastiskt?
